"Att famla i tomma intet" - ett citat ur HD, Min mening.

Läste i HD hur det är att tvingas byta läkare. Eftersom jag lärt mig mycket om hur viktigt det är för psykiskt handikappade att leva i trygghet, dvs kontinuitet, så blev jag rörd när jag läste hans insändare.

Här skriver M, att han gått hos en läkare under lång tid och känt sig hemma hos henne, "som en kär vän", skriver insändaren. "Hon har en utomordentlig medkänsla och förmåga att dra upp en ur djupa svackor", skriver M. Skriver; -"att läkaren också fått mig att börja ta en ny antidepressiv medicin, som påverkar mig positivt, samt mycket annat som förbättrar mig". Får en chock när han fick veta att läkaren skall sluta inom en snar framtid.
M blir alldeles "blockerad", som han uttryckte det. "Det känns som att famla i tomma intet, och vem kommer jag att få som ny läkare, hur länge skall det dröja och hur kommer han/hon att vara?" "Blir det någon som förstår mig och min sjukdom och alla de 15-20 tabletterna jag tar per dag? Jag känner sån ångest och rädsla. Frågar mig varför".
Det är viktigt att vi försöker att förstå hur det är att leva med ångest och med en psykisk sjukdom. Han berättade också att han levt med psykoser i åtta år och att "det är värre än den värsta mardröm". Kan vi empatiskt förstå hans ångest att behöva byta läkare, att ta bort tryggheten i hans liv?
Som anhörig till en psykiskt handikappad förstår jag honom. För kontinuitet är mycket viktigt, d.v.s. att inte byta läkare, inte byta bostad, inte ändra på sin livsföring, utan dagarna skall gå i den gamla vanliga lunken - då känns det bäst och ofta kan personen då leva som vanligt och gå till öppenvården när han skall det.
Jag hoppas jättemycket, att M kommer väl tillrätta med sin nya doktor, att allting skall gå i sin vanliga lunk, och att han kommer att må bra igen. Hälsar Solveig

Tankar i april - om de eviga skuldkänslorna.

Efter ett längre uppehåll fick jag en påminnelse från en vän att inte glömma bort skrivandet. Här är jag alltså igen, och skall förklara mig beträffande tystnaden. Tandläkarbesök. Det behövs ingen annan förklaring. Tur att du som läser det här inte ser mig. Är fortfarande svullen och har svårt att prata, men mina fingrar går som vanligt över tangenterna, så nu skall du få höra en liten rar berättelse från levande livet.

När min son var liten, satt vi en dag vid matbordet och Mikael var väl ca 5 år. Han ville veta var bebisar kommer ifrån, för det hade någon lekkompis snackat om på dagis. Jag berättade så gott jag kunde om "blommor och bin" och berättade att babyn ligger i mammas mage i nio månader och har det bra och växer. Mikke frågade då hur han gör när han måste skratta, och jag trodde att han kanske bara ligger där och ler, för den kan nog inte skratta som vanligt. Mikael var en liten kille som skrattade ofta, så jag förstod att det var en viktig fråga. Han satt och tänkte en stund och sen undrade han var maten kom ifrån? Jag talade om en sträng som går från mammas mage till babyn och att han fick maten den vägen. Då säger Mikke; "När han blir hungrig, drar han i strängen då?"
Klipskt och kul sagt! Denna sanna berättelse som är så gammal, har jag berättat för både vänner och arbetskamrater under år som gått - och alla har tyckt att det var både fyndigt och jättesött sagt.

Så går åren och min lilla rara unge är idag en 53 årig man och är intagen på ett vårdhem. Du har säkert läst att han bor på Björkviks vårdhem i Höör. Han har under de sista 10 åren flyttat tre gånger. Har bott både på Göingebrunns vårdhem i Vittsjö och Ursvik i Småland. Varför skriver jag om det här idag? Därför att den fina kontakt vi hade en gång nu är borta. Sjukdomen har tagit honom ifrån mig.
Det gör ont i mig när jag tänker tillbaka, och jag ser liksom framför mig hur det var då. Jag hade ett bra jobb i Stockholm på en annonsbyrå, och vi bodde i en tvåa i Hägersten. År 1965 var han 9 år och gick i tredje klass. Han hade flera kompisar som han lekte med och allt var "frid och fröjd". Men jag fick allt oftare migränanfall. Och inte blev det bättre av tunnelbanetågens tjutande i tunnlarna. Jag stressade mig alltför mycket i jobbet och sökte läkare. Flytta, fick jag besked om, flytta till en lugnare tillvaro! Jag valde Malmö, en stad jag inte visste så mycket om egentligen, men där jag blev erbjuden en vacker lägenhet mitt i stan genom en annons i DN. Jag slog till, och blev kvar i Skåne. Jag saknade Stockholm, och vännerna där ansåg mig inte vara klok som flyttat. Och vad tyckte Mikael? Han sörjde sina vänner både i och utanför skolan. Han frågade mig ofta om det var nödvändigt att vi skulle bo på ett "ställe" där han inte förstod språket?
Ja, visste jag verkligen vad jag gett mig in på, har jag frågat mig själv. Idag, med facit i hand vet jag att det inte alls blev som jag hade tänkt mig, varken för mig eller för Mikael. För tonåren blev svåra för honom, han vantrivdes och slog över. Fick kamrater som också kände sig ensamma och utanför. I slutet på tonårstiden gick det riktigt illa och han blev intagen första gången på Östra sjukhuset, ett sjukhus som inte finns längre. Det kom missbruk med i bilden och jag var lika förtvivlad över situationen som min son.
Det är ingen idé att försöka tillrättalägga och försöka försvara allt så här långt efteråt. Men idag, när han både har grå starr på båda ögonen och lever sitt liv "ibland dimmorna" - så känns det inte bra. Jag försöker att slå ifrån mig det som gör ont, men vid tanken på vad som hände med min son, blir jag både jättearg och besviken på mig själv över att jag kunde ta ett sånt dumt beslut som flyttning. Men eftersom jag också trivdes i en mindre stad och trivdes både med den lugna livsstilen i Skåne, med jobbet och arbetskamraterna, stannade jag kvar - och åren gick.

Vi anhöriga, med vuxna barn som har ett psykiskt handikapp, anklagar ofta oss själva, men kan förstås inte göra något åt det som skett. Även om jag teoretiskt förstår att jag kanske inte kunde ha handlat annorlunda, inte kunde veta att det skulle bli så katastrofalt fel, så känns skulden över beslutet att flytta och att göra en sån svår omställning, mycket svårt att tänka på idag.
Finns det då ingen ljusning? Inte när det gäller schizofrenin hos min son - men han har mognat som person och vill klara sig själv. Vill inte vara mig till last. Men jag får heller ingenting veta om det liv han lever idag. Inte heller kommer det några livstecken ifrån sjukhemmet om hur det går för honom. Han är liksom borta ur mitt liv. När jag pga egen sjukdom (hjärtfel och sjukhusvistelse), inte kunde besöka honom, fanns det ingen kontaktman/kvinna som lugnt kunnat förklara den situationen för Mikael. När jag inte kunde besöka honom på "föräldrardagen" pga sjukdom, var det ingen som berättade det för honom - och han blev alltså arg på mig för att jag inte kom.
Och ingen som helst förklaring ges om hur det är med honom idag, när ögonsjukdomen drabbat honom och han faktiskt inte kan se. När jag frågar, svarar personalen bara att det går så bra så. Mikael vill ha det så och det går ingen nöd på honom. Han står i kö för operation, men när den skall bli av "står skrivet i stjärnorna". Man har inget hört om den saken.
För du vet väl att remissen aldrig avsändes från Eslövs ögonklinik till Lunds Universistetssjukhus, därför att Mikael precis då sagt att han inte ville opereras. Inte heller lyfter någon luren för att informera om det, varken till Björkvik, och inte heller undrar någon på Björkvik hur ögonundersökningen i Eslöv avlöpt! Där gick hela vårdgarantitiden på tre månader ut. Nu är han inne på en ny garantitid från januari -09. Snart är vi inne i maj månad och ännu har inget hänt. Visserligen är jag gammal, men tänka kan jag! Jag är arg i "tänket"! Solveig