En dag att minnas ...

September.
Efter flera års väntan på att min son, som bor på Björkviks vårdhem i Höör, skall kontakta mig, så ringer han en dag - en dag jag väntat på länge. Har inte hört ifrån honom sedan i mars -09, men beslöt att låta honom ta första steget. Naturligtvis har jag skrivit till honom under tiden, men allra helst vill jag besöka honom, men det har inte gått pga ohälsa från min sida.
Men så kommer det jag väntat på - det vi väntat på vill säga. Vi skall träffas igen och jag skall åka ner och vi bestämmer en dag i vecka 37. Mikkes förvaltare Janne, skall också åka ner till Höör och frågar om jag vill åka med. Förväntan är stor! Sonen låter mycket piggare och gladare än på länge och jag ser verkligen fram emot allting.
När jag kommer dit står han och väntar på mig. Jag hade kaffekorg med nybakat med mig och de saker som jag visste han skulle bli glad över. När vi precis hade slagit oss ner i ett förrum till lägenheten där M bor och vi lite trevande försökte nå fram igen till varandra efter så lång tid, så hör jag bakom mig flera personer komma in. Det är personal och klientel som också skall ha kaffe! Precis då och precis där! M som hela tiden varit glad och nöjd vänder tvärt i humöret och blir arg - och försvinner in på sitt rum. Där sitter jag ensam och väntar på att sonen kanske skall komma tillbaka. Men en i personalen säger; att vill du ha kaffe får Du ta det i M´s rum! Jag knackar på hans dörr, men han svarar inte så jag går in. Jag lägger allt som han skall ha och som han gått ifrån tidigare på bordet - och hör sonen säga; "vem är du och försvinn härifrån". Han gick in i en psykos eller tillbaka till "sin vanliga värld" kanske det är bättre att säga.
Jag blev både arg och ledsen, men många års erfarenhet har lärt mig att inte ta det personligt. Men ändå? Ja, jag har efter så lång tid utan kontakt med honom, längtat efter denna dag. Längtat och längtat efter att få prata med honom, även om jag vet att det knappast är lönt. Men vilken mamma tänker förnuftigt - inte jag och inte då. Det blir lite för mycket!
Jag går illa nu förtiden och haltar mig upp till kansliet i huvudbyggnaden. De fula orden om min person, som M skrek till mig ringer i öronen. "Jag känner inte dig din tjocka fula kärrring" - och förpassa dig härifrån och det skall gå fort" - skrek han.
Vems är felet, tänker jag. Det måste väl vara den personal som jag ringt och varskott till att jag skulle komma till klockan två den dagen. Hade det inte varit bättre att M och jag kunnat träffats och fika i ett annat rum? Båda M och jag ville prata i lugn och ro, och båda var vi en smula osäkra på den här träffen, för det var så länge sedan. Jag hade haft flera intagningar på medicinens hjärtenhet, och under tre års tid hade vi alltså inte sett varandra. Jag hade inte haft ork att resa ner till Anhörigdagen varken 2008 eller 2009, och jag förstod att besvikelsen var stor hos M - men jag trodde i min enfald att han skulle förstå varför. I utfallet mot mig skrek han just det - "du har ju bara varit här två gånger dj-a kärring" du känner ju inte mig och jag inte dig!" Han hade rätt! Det är så. Men om vi hade fått sitta för oss själva någonstans - och om den "röda avdelningens personal" hade förarbetet det hela lite smidigt, så hade ingenting av det här hänt, anser jag. Min son har bott där så länge nu att alla vet hur ombytlig han är i humöret. Det behövs så lite att det skall slå över, och när det gör det är det hemskt att höra och se. Han blir som förvandlad och den trevliga och rara person han är egentligen försvinner och fram kommer en helt annan person. Det är schizofrenins värsta sida, när den är som fulast!

Sitter framför Thorbjörn på Björkviks kontor och låter tårarna rinna. Hickar fram att jag är så besviken, men mest på personalen. Kan han inte informera hur de skall göra när det kommer en anhörig? Jag säger att jag "inte vill göra en höna av en fjäder" - men nu har det återigen gått för långt, och både M och jag är arga och besvikna. Förstår inom mig att det mest är min förhoppning som kommit på skam, och att jag borde vetat bättre. Sist jag träffade sonen var han faktiskt nästan blind på båda ögonen av grå starr och därför hade han ett utbrott mot mig då också. Nu var han opererad sedan ett år tillbaka och hade också blivit mera tillgänglig och gladare. Det hade jag hört ifrån personalen som jag ringt till under den här tiden. Just därför var den här träffen med honom så viktig både för honom och mig, att den skulle gå friktionsfritt och att vi äntligen skulle få prata och jag skulle få förklara hur mycket han betyder för mig och be om ursäkt för missade besöksdagar. Betydelsen i att jag skulle ställt upp på Anhörigdagarna varje år, och inte gjort det, har verkligen grämt mig, och jag har förstått att det är därför som han inte ringt mig. Den här dagen är som ett straff för att jag inte gjort det - och hans utfall mot mig är berättigad. Känner mig pressad, ångerfull, samt arg och besviken över den här dagen som skulle blivit en förändring till det bättre.
Nu gäller det att skriva till sonen och ställa allt tilllrätta. Sätt igång Solveig!