Tack för ett bra år 2010 och ett gott nytt 2011!

Hej!

Så är jag äntligen här igen. Det har tagit flera månader att tänka igenom och få texten någotsånär nedskriven.

Nu har julen precis varit, lugn och rofylld. Julklappar till Mikael sändes gm ombud, hans förvaltare Janne, som skulle till Höör, gjorde mig den tjänsten att även lämna in dem till kontoret. Björkviks vårdhem har varje år ett trevligt julfirande för sina gäster.

Besökte Mikael i höstas, men blev ganska omilt utkastad, han var på "det" humöret den dagen - så kan det bli ibland med honom. Och trots att jag är rätt van vid hans humörsvängningar så blev jag mycket ledsen denna gång. Mikke tyckte jag blivit gammal och ful - och vem tycker om att höra sånt! Tog vid mig och deppade i flera veckor, det var väl mitt ego som fick sig en törn!
Men så gick hösten och jag kom på andra tankar. Väninnor - det är tur att de finns! Jag har pratat med Ulla G om vad som skedde med M och hans dåliga dag och hur jag kände mig efteråt. Goda råd är något som jag tycker om att få, och det fick jag. T ex att tänka på att han är sjuk och att jag inte skall ha så stora förväntningar vid varje besök, för det har jag verkligen. Förväntningar som kommer på skam, s.a.s., och uppgivenheten efteråt, besvikelsen över att han inte är ett uns bättre, gör mig både ledsen och förtvivlad. Men som sagt, en väninna är precis lika bra att tala med som en bra psykoterapeut - och jag lugnade ner mig och fortsätter nu som vanligt.

År 2009 berättade jag mycket om M´s ögonproblem. Han blev opererad i maj 2009 på båda ögonen och kan nu se som vanligt. Därmed blev han mera utåtriktad och gladare igen. Personalen märkte hans förändring, och det var detta som föranledde mig att tro att han kanske skulle bli mera tillgiven och gladare mot mig också.

Jag har varit mycket sjuk och inte kunnat besöka honom, varken 2008 eller 2009 på de anhörigfester som vi inbjuds till före jul. Jag låg på Helsingborg lasarett båda höstarna och julen 2009 låg jag inne julveckan också. Det blev ballongsprängningar pga hjärt- o kärlsjukdom och jag var således för sjuk för att orka ta tåget till Höör och Björkviks vårdhem. M blev mycket besviken för att jag inte kom. Och vid mitt besök nu i höstas fick jag därför höra; att vi numera inte kände varandra för att jag aldrig besökte honom. Vem är du, frågar han mig. Du kan fara åt hm, hm! Visst förstår jag honom, för i hans värld finns bara jag. Att jag varit sjuk vill han inte lyssna till. Men jag förstår hans besvikelse och har skrivit flera brev och förklarat mig, för han läser dem det vet jag. Kanske han innerst inne förstår, men ändå ville "spela ut" mot mig.
Jag är bara en anhörig, som tänker anhörigtankar, grubblar som andra anhöriga gör omkring någon som är drabbad av psykisk sjukdom. Men jag sitter inte och grubblar jämt, jag tycker inte synd om mig själv, utan jag försöker att intala mig själv lite logik.

I mina radioprogram informerar jag lyssnarna om att vi anhöriga har en tendens att med självplågeri gå till botten och penetrera allt som hänt de sista 30 åren, att analysera oss själva och känna självförebråelse. Vi tänker ibland, och det är jag säker på, att vi tror att det måste ha varit något i den drabbades barndom, något som senare gjorde att han blev psykiskt sjuk. Något måste ha hänt - men vad? I läkarspalter kan vi läsa att omtumlande händelser, som flyttning d v s uppbrott från skola och barndomsvänner, kan göra att den som är psykiskt svag, lättare kan få en depression som efter en tid, om inte psykofarmaka hjälper, kan går över i en psykossjukdom. Att skriva så är faktiskt att tala om att det är de anhöriga det beror på, så tolkar jag det. Naturligtvis generaliserar jag inte. För det måste vara speciella orsaker, kanske både genetiska, och även missbruk av "knark" - som kan framkalla en psykossjukdom.

Om allt detta och "allt vad det för med sig" talar jag om i mina radioprogram, och även om de anhörigas situation, den fruktansvärda börda som de får bära under resten av livet.

Trots allt det här som jag skrivit, så är jag en optimist. När jag läste Harald Wilhelmsons artikel nu i julas, blev jag glad över att det finns läkare som fortsätter att forska om hjärnans sjukdomar. Tänk om det kom fram ett medel som gjorde att t ex schizofreni kunde botas!

Vi inom Schizofreniföreningen nordvästra Skåne "håller tummarna"! Och vi anhöriga hoppas och tror att år 2011 kan bli ett genombrottsår för detta.

Allt gott önskas dig som läst det här och Ett Gott Nytt År 2011 till Er alla! /Hälsar Solveig

En dag att minnas ...

September.
Efter flera års väntan på att min son, som bor på Björkviks vårdhem i Höör, skall kontakta mig, så ringer han en dag - en dag jag väntat på länge. Har inte hört ifrån honom sedan i mars -09, men beslöt att låta honom ta första steget. Naturligtvis har jag skrivit till honom under tiden, men allra helst vill jag besöka honom, men det har inte gått pga ohälsa från min sida.
Men så kommer det jag väntat på - det vi väntat på vill säga. Vi skall träffas igen och jag skall åka ner och vi bestämmer en dag i vecka 37. Mikkes förvaltare Janne, skall också åka ner till Höör och frågar om jag vill åka med. Förväntan är stor! Sonen låter mycket piggare och gladare än på länge och jag ser verkligen fram emot allting.
När jag kommer dit står han och väntar på mig. Jag hade kaffekorg med nybakat med mig och de saker som jag visste han skulle bli glad över. När vi precis hade slagit oss ner i ett förrum till lägenheten där M bor och vi lite trevande försökte nå fram igen till varandra efter så lång tid, så hör jag bakom mig flera personer komma in. Det är personal och klientel som också skall ha kaffe! Precis då och precis där! M som hela tiden varit glad och nöjd vänder tvärt i humöret och blir arg - och försvinner in på sitt rum. Där sitter jag ensam och väntar på att sonen kanske skall komma tillbaka. Men en i personalen säger; att vill du ha kaffe får Du ta det i M´s rum! Jag knackar på hans dörr, men han svarar inte så jag går in. Jag lägger allt som han skall ha och som han gått ifrån tidigare på bordet - och hör sonen säga; "vem är du och försvinn härifrån". Han gick in i en psykos eller tillbaka till "sin vanliga värld" kanske det är bättre att säga.
Jag blev både arg och ledsen, men många års erfarenhet har lärt mig att inte ta det personligt. Men ändå? Ja, jag har efter så lång tid utan kontakt med honom, längtat efter denna dag. Längtat och längtat efter att få prata med honom, även om jag vet att det knappast är lönt. Men vilken mamma tänker förnuftigt - inte jag och inte då. Det blir lite för mycket!
Jag går illa nu förtiden och haltar mig upp till kansliet i huvudbyggnaden. De fula orden om min person, som M skrek till mig ringer i öronen. "Jag känner inte dig din tjocka fula kärrring" - och förpassa dig härifrån och det skall gå fort" - skrek han.
Vems är felet, tänker jag. Det måste väl vara den personal som jag ringt och varskott till att jag skulle komma till klockan två den dagen. Hade det inte varit bättre att M och jag kunnat träffats och fika i ett annat rum? Båda M och jag ville prata i lugn och ro, och båda var vi en smula osäkra på den här träffen, för det var så länge sedan. Jag hade haft flera intagningar på medicinens hjärtenhet, och under tre års tid hade vi alltså inte sett varandra. Jag hade inte haft ork att resa ner till Anhörigdagen varken 2008 eller 2009, och jag förstod att besvikelsen var stor hos M - men jag trodde i min enfald att han skulle förstå varför. I utfallet mot mig skrek han just det - "du har ju bara varit här två gånger dj-a kärring" du känner ju inte mig och jag inte dig!" Han hade rätt! Det är så. Men om vi hade fått sitta för oss själva någonstans - och om den "röda avdelningens personal" hade förarbetet det hela lite smidigt, så hade ingenting av det här hänt, anser jag. Min son har bott där så länge nu att alla vet hur ombytlig han är i humöret. Det behövs så lite att det skall slå över, och när det gör det är det hemskt att höra och se. Han blir som förvandlad och den trevliga och rara person han är egentligen försvinner och fram kommer en helt annan person. Det är schizofrenins värsta sida, när den är som fulast!

Sitter framför Thorbjörn på Björkviks kontor och låter tårarna rinna. Hickar fram att jag är så besviken, men mest på personalen. Kan han inte informera hur de skall göra när det kommer en anhörig? Jag säger att jag "inte vill göra en höna av en fjäder" - men nu har det återigen gått för långt, och både M och jag är arga och besvikna. Förstår inom mig att det mest är min förhoppning som kommit på skam, och att jag borde vetat bättre. Sist jag träffade sonen var han faktiskt nästan blind på båda ögonen av grå starr och därför hade han ett utbrott mot mig då också. Nu var han opererad sedan ett år tillbaka och hade också blivit mera tillgänglig och gladare. Det hade jag hört ifrån personalen som jag ringt till under den här tiden. Just därför var den här träffen med honom så viktig både för honom och mig, att den skulle gå friktionsfritt och att vi äntligen skulle få prata och jag skulle få förklara hur mycket han betyder för mig och be om ursäkt för missade besöksdagar. Betydelsen i att jag skulle ställt upp på Anhörigdagarna varje år, och inte gjort det, har verkligen grämt mig, och jag har förstått att det är därför som han inte ringt mig. Den här dagen är som ett straff för att jag inte gjort det - och hans utfall mot mig är berättigad. Känner mig pressad, ångerfull, samt arg och besviken över den här dagen som skulle blivit en förändring till det bättre.
Nu gäller det att skriva till sonen och ställa allt tilllrätta. Sätt igång Solveig!

Juni/juli - och vilken het sommar vi haft!

Hej igen!
Denna sommar går i latmaskens tecken och det ursäktar ksnke inte de tomma sidorna sedan maj i år, men jag har badat mest varje dag - då förstår alla att det är omöjligt att samtidigt skriva maskin!
Vad har hänt sen sist?
Radio FM, Föreningsmedia i Helsingborg, på 99,2 mhz, har semester till den 25 augusti, då vi startar igen, som vanligt klockan 13,00 - 14.00. De som jobbar och inte kan höra mig då, kan när så tid medger, gå in på webben: www.sol-media.se - Därefter klickar du dig fram till vår förening och lyssnar. På den här webadressen ser du de föreningar som finns i Helsingborg och som sänder över 99,2 mhz!

Vår förening, Schizofreniföreningen i Hbg, har ett litet sommaruppehåll när det gäller medlemsträffar, men annars är styrelsen på hugget som vanligt.

Om "Grönt kort" - fri tandläkarvård.
Läste från det senaste protokollet, alltså nr 8/2010, från Schizofreniföreningen i Hbg, att frågan gällde "Grönt kort", alltså frikort angående tandläkarvård för psykiskt handikappade. Mitt svar är att man skall vända sig till behandlande tandläkare och säga till om det. Han i sin tur begär in de handlingar som krävs (från det sjukvårdsdistrikt patienten tillhör), för Grönt Kort. Det är tandläkaren alltså som lägger in om detta för sin patient.

Nu har väderlekstjänsten varnat för åska och mera regn, därför kära läsare, säger jag hej för denna gång och återkommer lite senare. Ha en fortsatt skön sommar! Önskar Solveig Hjerpe

Ibland tar livet en paus...

Kära dagbok!

Efter ett år av tystnad är jag här igen. Det blev en del trassel med min hälsa och jag fick några ballongvidgningar under hösten -09. Luciaveckan låg jag återigen på lasarettet, och den här gången har de fixat till det så jag skall slippa de besvärliga kärlkramper som jag levt med tidigare under åren. Det var meningen att jag skulle skriva kontinuerligt, men nu är jag alltså här igen.

Det har som vanligt skrivits spaltmeter om den psykiatriska vården, såväl i Skåne som det övriga landet. Ingenting verkar vara riktigt bra, men då talar man generellt sett.

I vår tidning Phrenicus, är det samma klagomål som tas upp, att man inte använder de miljoner man fått på ett adekvat sätt. Det pytsas ut miljoner till kommunerna, men pengarna tycks användas till annat. Ja så låter det!

Vid konferensen 081112, hade man den tredje och sista konferensen som Schizofreniföreningen arrangerade tillsammans med Vuxenskolan på samma tema;

Nystart av psykiatrireformen!!!

Vi började 2006 då läget var ganska bekymmersamt. Problem och flera problem - skandal på skandal. Psykiatrin var ganska ifrågasatt under perioden från mordet på Anna Lind år 2003 och fram till nov 2006 då regeringens psykiatrisamordnare Anders Milton lämnade sina förslag.

I konferensen 2006 informerade Anders Milton och Ing-Marie Wieselgren om de 135 förslag till förändringar som de lämnat till regeringen.

Läget blev ljusare; det fanns förslag till förändringar som skulle kunna råda bot på problemen.

Förslaget innehöll bl. a. ganska stark kritik både mot Socialtjänst och psykiatri för att de inte tillämpade de effektiva metoder som fanns tillgängliga och att bemötandet hade stora brister och att samverkan mellan psykiatri och socialtjänst inte fungerade.

I konferensen 2007 krävde schizofreniföreningarna i Skåne snabbare förbättringar av bemötande, service, stöd, vård och rehabilitering för de allvarligt psykiskt sjuka/funktionshindrade i Skåne, samtidigt som vi ställde frågorna om det inom psykiatri och socialtjänst finns metoder som är evidensbaserade och effektiva, men som inte tillämpas inom vården idag, och om vi var på rätt väg med nystart av psykiatrireformen i Skåne. Vi ansåg att det var osäkert om vi var på rätt väg, då få förändringar ännu börjat ske efter Anders Miltons förslag. När det gällde effektiva och evidensbaserade metoder, då fick vi svaret att det finns en hel mängd metoder och organisatoriska modeller som visat sig effektiva, men som inte, eller endast i begränsad omfattning tillämpas idag.

Under konferensen 2008, tog man upp samma tema: Nystart av psykiatrireformen i Skåne!?

Stat, landsting och kommunder har endast marginellt kunnat förbättras livssituationen för personer med svåra psykiska sjukdomar under de fjorton år som gått sedan Riksdagen beslöt om en Psykiatrireform i Sverige. Schizofreniförbundet ansåg att det var tid för handling och att reformen genomförs i enlighet med de mål riksdagen ställde upp.

Vi har fått höra hur Regeringen ser på utvecklingen efter Anders Miltons granskning (104 förslag), remisshantering, sammanställing och analys. Det har ju talats om att vi behöver en nationell handlingsplan - så förväntningarna var stora.

Efter det lyssnade vi vad Region Skåne tänker om framtiden för psykiatrin i Skåne, mot bakgrund av regeringens förslag.

Därefter lyssnade vi på hur kommunerna i Skåne ser på situationen och vad de gör för att färbättra situationen för de allvarligt psykiskt sjuka/funktionshindrade.

Hur blev det då i november år 2008?

Riksnivå.

Socialminister Göran Hägglund redovisade följande åtgärder:

• Riksdagskrivelse från regeringen senare i år med en samlad bedömning över läget och de åtgärder som krävs för att förbättra situationen för psykiatrin och kommunernas insatser för psykiskt sjuka/funktionshindrade.


• Tvångsvården (LPT och LRV) skall ses över och göras mer tydlig och rättssäker i ny utredning. skall vara klar 2010.


• Stärkt stöd till personla ombud. Reformen skall ses över och förslag kan väntas från Socialdepartementet under första halvåret 2009. Bland annat överväger man att låta bidrag gå direkt till verksamheterna och inte som idag via Socialstryrelsen, länstyrelserna och kommunerna.


• Utbildning av läkare skall få ett ökat inslag av psykiatri, genom förlängning av AT-tjänstgöringen inom psykiatri.

Under konferensen 2008 framförde Harald Wilhelmsson följande synpunkter med anledning av regeringens förslag:

1. Stark kritik har under många år riktats mot att samverkan mellan psykiatri och socialtjänst inte fungerar, i både psykiatriutredningen (90-92), Socialstyrelsens uppföljning av psykiatrireformen (senast 2006), och Psykiatrisamordnarens utredning (2006). Vi behöver en enhetlig modell för landet för hur psykiatrin och socialtjänsten skall möta individer med många och sammansatta behov, och för samverkan i enskilda vårdfrågor mellan socialtjänst och psykiatri. Utan en sådan kan man inte lösa problemen med brister i bemötande av de drabbade och deras anhöriga, och samverkan mellan psykiatri och socialtänst. En sådan modell saknas t v i regeringens förslag, säger Harald Wilhelmssom 2008. (Ytterliga tre punkter gjordes av HW som jag skriver om den 19 maj -10. ) S Hjerpe