Tack för ett bra år 2010 och ett gott nytt 2011!

Hej!

Så är jag äntligen här igen. Det har tagit flera månader att tänka igenom och få texten någotsånär nedskriven.

Nu har julen precis varit, lugn och rofylld. Julklappar till Mikael sändes gm ombud, hans förvaltare Janne, som skulle till Höör, gjorde mig den tjänsten att även lämna in dem till kontoret. Björkviks vårdhem har varje år ett trevligt julfirande för sina gäster.

Besökte Mikael i höstas, men blev ganska omilt utkastad, han var på "det" humöret den dagen - så kan det bli ibland med honom. Och trots att jag är rätt van vid hans humörsvängningar så blev jag mycket ledsen denna gång. Mikke tyckte jag blivit gammal och ful - och vem tycker om att höra sånt! Tog vid mig och deppade i flera veckor, det var väl mitt ego som fick sig en törn!
Men så gick hösten och jag kom på andra tankar. Väninnor - det är tur att de finns! Jag har pratat med Ulla G om vad som skedde med M och hans dåliga dag och hur jag kände mig efteråt. Goda råd är något som jag tycker om att få, och det fick jag. T ex att tänka på att han är sjuk och att jag inte skall ha så stora förväntningar vid varje besök, för det har jag verkligen. Förväntningar som kommer på skam, s.a.s., och uppgivenheten efteråt, besvikelsen över att han inte är ett uns bättre, gör mig både ledsen och förtvivlad. Men som sagt, en väninna är precis lika bra att tala med som en bra psykoterapeut - och jag lugnade ner mig och fortsätter nu som vanligt.

År 2009 berättade jag mycket om M´s ögonproblem. Han blev opererad i maj 2009 på båda ögonen och kan nu se som vanligt. Därmed blev han mera utåtriktad och gladare igen. Personalen märkte hans förändring, och det var detta som föranledde mig att tro att han kanske skulle bli mera tillgiven och gladare mot mig också.

Jag har varit mycket sjuk och inte kunnat besöka honom, varken 2008 eller 2009 på de anhörigfester som vi inbjuds till före jul. Jag låg på Helsingborg lasarett båda höstarna och julen 2009 låg jag inne julveckan också. Det blev ballongsprängningar pga hjärt- o kärlsjukdom och jag var således för sjuk för att orka ta tåget till Höör och Björkviks vårdhem. M blev mycket besviken för att jag inte kom. Och vid mitt besök nu i höstas fick jag därför höra; att vi numera inte kände varandra för att jag aldrig besökte honom. Vem är du, frågar han mig. Du kan fara åt hm, hm! Visst förstår jag honom, för i hans värld finns bara jag. Att jag varit sjuk vill han inte lyssna till. Men jag förstår hans besvikelse och har skrivit flera brev och förklarat mig, för han läser dem det vet jag. Kanske han innerst inne förstår, men ändå ville "spela ut" mot mig.
Jag är bara en anhörig, som tänker anhörigtankar, grubblar som andra anhöriga gör omkring någon som är drabbad av psykisk sjukdom. Men jag sitter inte och grubblar jämt, jag tycker inte synd om mig själv, utan jag försöker att intala mig själv lite logik.

I mina radioprogram informerar jag lyssnarna om att vi anhöriga har en tendens att med självplågeri gå till botten och penetrera allt som hänt de sista 30 åren, att analysera oss själva och känna självförebråelse. Vi tänker ibland, och det är jag säker på, att vi tror att det måste ha varit något i den drabbades barndom, något som senare gjorde att han blev psykiskt sjuk. Något måste ha hänt - men vad? I läkarspalter kan vi läsa att omtumlande händelser, som flyttning d v s uppbrott från skola och barndomsvänner, kan göra att den som är psykiskt svag, lättare kan få en depression som efter en tid, om inte psykofarmaka hjälper, kan går över i en psykossjukdom. Att skriva så är faktiskt att tala om att det är de anhöriga det beror på, så tolkar jag det. Naturligtvis generaliserar jag inte. För det måste vara speciella orsaker, kanske både genetiska, och även missbruk av "knark" - som kan framkalla en psykossjukdom.

Om allt detta och "allt vad det för med sig" talar jag om i mina radioprogram, och även om de anhörigas situation, den fruktansvärda börda som de får bära under resten av livet.

Trots allt det här som jag skrivit, så är jag en optimist. När jag läste Harald Wilhelmsons artikel nu i julas, blev jag glad över att det finns läkare som fortsätter att forska om hjärnans sjukdomar. Tänk om det kom fram ett medel som gjorde att t ex schizofreni kunde botas!

Vi inom Schizofreniföreningen nordvästra Skåne "håller tummarna"! Och vi anhöriga hoppas och tror att år 2011 kan bli ett genombrottsår för detta.

Allt gott önskas dig som läst det här och Ett Gott Nytt År 2011 till Er alla! /Hälsar Solveig