Februaritankar

När vi träffas i föreningen pratar vi ibland kring det som vi läst i dagstidningen. Nu skall vi snart ha ett årsmöte igen i Banck´ska villan i Helsingborg, (27/2, kl. 18.00), och jag hoppas att många kommer. Jag har skrivit ner några punkter kring sånt som jag vet är av intresse för oss anhöriga.

• Om outbildad personal, som får ta hand om svårt psykiskt sjuka.
• Om vikten av att följa upp den fysiska hälsan utöver den psykiska.
• Om övermedicinering och vad som sker fysiskt hos en person som i decennier använt psykofarmaka.
• Vad vi anhöriga upplever, och den sorg vi känner, när vi ser personförändringen hos den drabbade.
• Bristen på empati från vårdpersonal.
• Bristen på kontakt med den drabbade - och kan kontaktpersonen på avdelningen/sjukhemmet, verkligen vara det - även en kontakt mellan den sjuke och de anhöriga?
• Sekretessen sätter spärrar som upplevs som förnedrande och ovänlig för oss anhöriga.
• Rädslan hos oss människor inför allt som rör psyket och dess sjukdomar.
• De anhörigas utsatthet, ensamhet och förtvivlan - ja rent av sorg, över brustna illusioner angående sonen/dotterns framtid. Det gäller såväl avbrutna studier som personlig lycka och framgång.
• Kan vi bygga en bro mellan anhöriga, sjukvårdens personal - en bro i samförstånd och vilja att tillmötesgå?

Du som läser det här och som inte är berörd av ämnet, men ändå intresserad, vänd dig till en IFS-förening på din ort. Telefonnumret kan Du få av Schizofreniförbundet i Stockholm, 08-545 55 980.

Du som jobbar inom psykiatriska vården här i landet, ta med dig de här punkterna för att prata kring! Vi som är anhöriga, går ständigt och tänker på, ja t o m förväntar oss en förändring till det bättre. / Solveig Hjerpe

Den fysiska hälsan är minst lika viktig ...

Alla hjärtans dag.

Det är kallt ute. Fast det bara är -4ºC och himlen är blå som barnaögon, är det faktiskt lite kyligt inne. Fick ett samtal från Frankrike tidigt i morse. Blev glad som en lärka och livet blev mycket lättare att leva.

Sitter bunden vid TV´n dessa dagar, där störtlopp, specialslalom och utförsåkning i stor stil avlöser varandra. Då tänker jag på de som är psykiskt handikappade och som inte ens kommer till en vanlig liten "alptopp" här hemma.


Mina tankar går till min son (52 år) som varken kan se eller leva ett vanligt socialt liv ute i samhället. Han lever i sin lilla värld - i dimmorna, brukar jag säga. Det senaste året har han fått allt sämre syn p g a grå starr på båda ögonen, och ser i stort sett ingenting idag. Han väntar på en operation i Lund, men när den skall ske vet ingen. Det slår mig att vårdgarantin kanske inte gäller för de som är psykiskt sjuka. Min son skall nämligen sövas och då måste en anestesiläkare "beställas" - det kanske tar år? Jag blir inte informerad om varken det ena eller det andra från vårdhemmet. Han bor på Björkviks vårdhem i Höör. Det ligger vackert beläget vid Ringsjöns övre del. Han har sitt rum i huvudbyggnaden på andra våningen. Han säger själv att han trivs, men vill ändå alltid hem, på min förfrågan. Han har varit sjuk i schizofreni i 30 år. Han är nu 52 år. När jag ser honom blir jag ledsen. Han ser ovårdad ut; är skäggig och långhårig. Har dåliga tänder och ser försummad ut. Jag blir ledsen och nere när jag idag inte kan hjälpa honom som förr. Skulle vilja ge allt för att han skulle bli frisk. Det är en sorg utan slut. Jag vet därför hur andra anhöriga i samma situation känner sig. Empati, och en känsla att vilja förändra en del av vården till gagn för både intagna personer och de anhöriga, sköljer över mig ofta. Men jag känner mig maktlös. I den här bloggen kommer jag att skriva ner de tankar jag har om vården - vad jag tycker är anmärkningsvärt dåligt och vad jag tycker skall uppmärksammas bättre. Det är den fysiska hälsan jag kommer att ta upp då. Medicinernas mångfald likaså, samt sekretessen.

Jag har träffat många trevliga skötare inom mentalvården, som verkligen gör allt de kan för att ge de intagna en bättre vardag. Jag förstår att de som arbetar som skötare, inte kan trolla med knäna, som man säger. Den dagliga rutinen är stenhård - och trist. Även om en person bor på ett privat vårdhem med bara ca 60 patienter, är rutinerna desamma som när mentalsjukhusen fanns. Eftersom jag inte finns i den dagliga vården runt de som är intagna, kan jag inte skriva här att jag känner till allt hur dagarna fördrivs. För det är mycket sjuka personer det handlar om här och vissa rutiner är ett måste inom mentalvården, det begriper jag också. Allt beror på hur svårt sjuk personen är.

Min son är mycket sjuk, men inte svårare än att han förstår omvärlden och är verbal nog att kontakta de personer som finns omkring honom. Han har tvångstankar, styrs av röster och kan också visa avsky till vissa personer. Nu har han fått avsky till mig. Det har hållit i sig länge nu, mer än ett år. Jag är bekymrad över honom, över hans ögonsjukdom som inte leder till den operation som jag trodde skulle ske snarast. När jag såg honom sist var han tvärarg över att jag kommit för att besöka honom.

Det var en härlig sommardag och jag satt ute i trädgården på Björkvik och väntade att han skulle komma. Ingen hade talat om för mig att han nästan var blind. Sekretessen förbjöd dem att nämna det, har jag förstått. Jag förstår inte M ilska och jag har aldrig sett honom så ursinnig förut - han vill inte ens prata med mig. Jag vet inte då att han inte kan se mig. Fast några av personalen sitter vid min sida när vi dricker kaffe, är det ingen som nämner det för mig. Det blev ett bittert besök - och fast det är nästan ett år sedan jag besökte honom (maj 2008 senast), har han fortfarande inte ringt mig och berättat om sina ögonproblem, att han vill prata med mig o s v. Det är som om vår kontakt, som alltid varit så fin plötsligt har upphört!
Tänker på att han förstås inte vill oroa mig. Jag förstår hans förtvivlan och att han troligen är nere och oroad av allting. Men jag vill så gärna vara vid hans sida och prata med honom - men han vill inte. Där tycker jag att den kontaktperson som M har kan vara just det - jobba som en kontakt till honom!

Mvh Solveig

Det är svårt att vara anhörig.

Hej!

Det är sällan man läser om någon som är anhörig till en person med en psykisk sjukdom. Det tycker jag är konstigt. Jag har varit aktiv medlem i en schizofreniförening i Helsingborg i 14 år. För tio år sedan gick jag in med liv och själ, för då var jag föreningens sekreterare och vi fick in många nya medlemmar. Du kanske har läst om IFS-föreningarna, alltså Intresseföreningen För Schizofreni, som startade 1990 i Skåne och som har växt något otroligt. Nu finns det föreningar i hela landet. Förbundet heter Schizofreniförbundet, Hantverkaregatan 3 i Stockholm.

Jag heter Solveig Hjerpe och jag vill så gärna nå ut till andra anhöriga främst, som vet vad det vill säga att sörja en levande person. Ja, det låter konstigt, men så är det. Den personen är ofta intagen för vård någonstans och är en son eller dotter som har schizofreni.

Den sjuke fick kanske en djup depression i tonåren som inte gick över, utan blev allt djupare och till sist kom den första psykosen, dvs personen började höra röster, hans verklighetsuppfattning blev störd och hela hans person blev alltmer förändrad. Akut intagning för psykiatrisk vård blev nödvändigt och sedan har det fortsatt år efter år. Den här processen, tar flera år innan läkaren med bestämdhet kan säga att psykoserna gått över till schizofreni. Schizofrenierna yttrar sig olika och beror på personens läggning, bildning, utbildning, hemförhållanden och hela personligheten.

Jag skulle vilja komma i kontakt med andra anhöriga, som liksom jag har kämpat för att inte tappa kontakten med den som är drabbad. Jag vill nå dig som har någon i din omkrets som är psykiskt handikappad, föräldrar, släkting, en bror eller syster - eller kanske en rent av en kompis. Jag har själv en son som varit sjuk i många år, men det förstår du väl redan av det jag skrivit.

Varje vecka talar jag över Radio FM Helsingborg som du når gm www.sol-media.se
Jag informerar där hur det är att ha schizofreni, och att vi som anhöriga inte får ge upp. Jag berättar också hur den psykiatriska vården fungerar här i staden. Och mellan allt detta prat spelar jag "skivor till kaffet". Musik som passar in, för det mesta visor och snäll populärmusik.

Hör gärna av dig och berätta vad du har upplevt! Skriv till solveig.hjerpe@comhem.se
Hälsar Solveig