Att vara människa ...

Hej!
Det var meningen att jag skulle skriva kontinuerligt i den här bloggen, men så har det inte blivit. Sjukdom och annat har gjort att bloggskrivandet fick skrinläggas ett tag.
För några år sedan träffade jag en trevig man i min egen ålder som hade både DET, stil och tyckte som jag - ibland. Vi fick fyra år som särbo och vi skrev väldigt flitigt till varandra över internet, att han blev nyfiken på vem jag var. Vi träffades först 2008 till sommaren. Han kom direkt ifrån Frankrike där han bodde under vinterhalvåret. Han var nybliven änkeman då och sörjde sin fru förfärligt mycket. Tyckte han om mig? Jag tror inte det - inte till att börja med. Jag var inte HON - och det gick ut över mig - något jag inte förstod. Förstod inte hans verbala utbrott mot mig. År 2009 lagom till sommarens ingång, fick han veta att han led av lungcancer. Han hade hostat länge och jag manade honom att gå till läkare. Tyvärr var det redan då försent.
Ändå gick han igenom kemoperapins alla fasor - men han avled i år i januari.
Saknaden är stor.
Jag, som också är i samma ålder, står liksom "i kö till Sankte Per". Mina vänner säger så, vi som gått över 80 årsstrecket! Men många av oss är klara och kvicka i huvudet - men det är benen som inte orkar gå så fort längre, och orken sinar ibland. Det man vill göra, och det som man gjorde förr, som att gå till Fredriksdal, Sofiero härliga trädgård och annat som man måste ha starka ben till, går inte längre. Jo jag kan gå förstås, men inte långa sträckor.
Och sedan var det sonen som bor på Björkviks vårdhem i Höör. Min son som är psykiskt handikappad och som bor där permanent. Han är nu 55 år. Jag sänder brev, kort och paket - men han hör inte av sig! Jag blir ledsen över det! Ett tack skulle kännas bra. Men han hör aldrig av sig numera per telefon. Det gjorde han förr - och ganska ofta till och med. Det känns ledsamt att inte kunna åka till honom. Det värsta är att han inte förstår mig. Han tycker jag är "gammal och ful", men tänker inte på att hans liv har passerat förbi - och det har även mitt, så vi har båda blivit gamla under tiden. Jag sörjer både min Kalle, och min son som inte är människa att begripa hur det verkliga livet fungerar längre.
Under tiden kommer våren som vanligt, och maj månad är fortfarande den mest efterlängtade. Eller hur? Varma vår- och sommarhälsningar till Er alla från Solveig Hjerpe