Väntar oroligt på att sonen skall höra av sig. Han fyllde 53 år den 17 mars och jag trodde han skulle höra av sig. Väntar oroligt, inte minst på att få höra hur det går med kön för ögonoperationen, om den ev. minskat något och inte minst i vilken kö han står i - till Lund eller till någon annan stads ögonklinik? Ingen vet någonting och allra minst M själv, har jag förstått.
21 mars. Min son M har ring och jag är mycket glad! Han har flyttat inom Björkviks vårdhem och bor nu ensam i eget litet hus inom området. Han vill att jag skall komma ner och besöka honom. Jag förstår att jag inte får fråga nåt om ögonen, för jag försöker - men det går inte. Han spjärnar emot och låtsas inte förstå; säger att det inte är något fel på hans ögon. Oh - jag känner att jag kunde bita tungan av mig! Han är så känslig! Gratulerar mig till min födelsedag som sker snart, och han vet hur mycket jag fyller och när. Det känns skönt att han inte har glömt bort mig alldeles.
Sedan lägger han över luren till en skötare på avdelningen - och borta är han!
Fick igen chans att säga hej och tack och kram - ja allt det som jag vill säga!
Men glad är jag att jag äntligen fick prata med honom! Det är nästan ett års sedan.
En lång väntan har det varit. / shj
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar